Det enda jag kan tänka på nu i princip är Ville.
Dagen jag fick reda på att jag skulle få ett småsyskon var jag väldigt skeptisk. Vad skulle hända egentligen? Jag mådde inte världens bästa redan, och hur skulle det bli nu?
Jag ångrar mitt tänkande så oerhört mycket. Ville är det absolut bästa som finns. Han vände mitt liv från att vara kasst till att bli bra. Jag klarade skoldagarna för att jag tänkte på att han var hemma och väntade. Han fick mig och bli stark, genom att bara finnas och vara så otroligt söt.
Nu är det bara två veckor kvar tills jag ska säga hejdå till honom, och det är så otroligt jobbigt.
Jag ska visserligen inte flytta till en lägenthet det första jag gör, utan jag får se det här som ett sommarlov, och såklart försöka åka hit och hälsa på snuttis så ofta jag kan.
Det är inte det lättaste, jag har aldrig försvunnit någonstans såhär. Jag försvann från min mamma för 3 år sen, det var ett utav det svåraste och jobbigaste som hänt. Men jag har klarat det genom åren. Men nu, nu kommer jag varken ha min pappa vid min sida eller min mamma. Jag kommer såklart få vara med min älskling varenda dag, och jag kommer vara så lycklig att få somna i hans famn varenda kväll. Men jag har aldrig försvunnit från min familj. Såklart måste det hända någongång i livet, och det händer för mig om två veckor.
Jag ska ta vara på tiden med snuttisVille.