Har verkligen ingen lust att skriva ut mig här, men måste få ut mina tankar!

Jag har svårt att sova om nätterna nu för tiden sedan mormor gick bort. Jag drömmer enbart om henne. Jag drömmer om att hon är i livet, att vi pratar och umgås. Jag vaknar till varje gång, jag vaknar av minsta lilla ljud.

Denna torsdag är det begravning och jag gruvar mig inför den så extremt mycket! Jag vill inte! Jag mår dåligt av själva tanken! Från att gå och ha glada mormor i tankarna till att få en kista i huvudet varje gång jag tänker på henne...
Jag vet inte hur jag kommer ta det, men i söndags var jag på gudstjänst, just för att de skulle nämna att mormor har gått bort, och vi såg det som en övning inför begravningen. Så fort de nämnde hennes namn började tårarna spruta ur ögonen. Då var det enbart hennes namn som nämndes, inget annat! Nu ska jag sitta där när ALLT handlar om henne!
Jag vågar inte inse att hon är borta! Min söta, glada och starka mormor!
När ska jag någonsin kunna förstå att hon nu bara kommer finnas i mina tankar och i mitt hjärta?

Världens bästa mormor bokstavligen talat!